Födelsedag, hopp och farfar

Igår fyllde jag år. Jag vill tacka alla som grattat mig via sms och be om ursäkt för att jag inte svarat- jag har inte haft pengar på telefonen och då är det lite svårt. Dagen började underbart. Jag hade sovit hela natten och det kändes rätt skönt att gå till skolan. Där möttes jag av massor av kramar och grattisönskningar. Min nervositet inför att tatuera mig låg i goda händer.. ehm.. nästan hela dagen iallafall.

Klockan slog tre och Amanda och jag tog bussen mot Borlänge. Vi var framme vid halv fyra och vi sprang in på apoteket och köpte helosansalva. Kön var som alltid för lång.

Efter en del nervositetsattacker promenerade vi mot Crossroad. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv men det släppte så snart jag fick reda på att bruden som Clas tatuerade skulle ta typ en timme mer än beräknat. Vid det här laget hade Anthony kommit och vi, hungriga som vi var, bestämde oss att gå till Tempo.

När jag skulle betala mig älskade yoggi blev jag nekad- studiebidraget hade inte kommit in på mitt konto, trots brev om att det hade det. Illa. Men efter en klunk av Amanda och Anthonys cola för att få upp blodsockret var jag fit for fight igen. Nåja, jag lånade en och annan kaka inne på Crossroad med.
Klockan kvart i sex satt jag där i stolen, blundade och kramade Amandas hand- hårt. Jag vet inte hur många gånger hon bad mig slappna av. Men när Clas tatuerat ungefär en centimeter av ena konturen till ankaret sa jag något i stil med "vad det bara det här?". Till min lycka sa han att värre än så blev det inte. Jag såg hur hela mitt liv passerade under tiden som ankaret fick form. Det var ett väl valt motov med flera baktankar. De främsta att den ska symbolisera hoppet. Att jag alltid ska behålla mitt hopp för det man inte dör av blir man starkare av. Mitt hopp behövs just nu. Men ankaret ska även symbolisera min kärlek till min farfar. Den är starkare än något annat och jag ser verkligen upp till honom. Det är svårt att skriva, jag är varken poet eller filosof och jag älskar honom mer än varken ord eller gester kan beskriva. Men jag hoppas han har en aning.