Fem dagar innan den stora dagen!

Älskade lilla pucko. Det var det sista han sa. Han som jag inte ens minns namnet på. Men han sa det ingen annan vågat säga. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte vara som andra tonårsdöttrar? Jag vill också ha kompisar med skinnjackor och moppe. Jag vill också bråka om alkohol och sena kvällar. Hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än vill så blir det bara fel. Hela mitt liv är ett enda långt rep. Jag drar i det. Det raka repet framför mig är framtiden. Den är rak och strukturerad. Men repet bakom mig ligger i en hög. En enda röra. Jag vet inte vad som är fram eller bak och när jag försöker reda ut det fastnar jag bara själv i det. För hur många fel jag än gör. Mur mycket jag än hatar mig själv. Så är jag alltid pappas. Pappas älskade lilla pucko.